Aktuellt

2017-11-18 18:21

De nationella proven i språk är felkonstruerade

Pedagogiska Magasinet, 21/11, 2013

Kunskapskraven i läroplanen och de nationella proven i språk – de matchar inte varandra. Så vad får vi då ut av proven, undrar Per Måhl.

Skolverket har beskrivit hur kunskapsrelaterade betyg på prov och arbetsuppgifter ska sättas och klargjort att elevernas prestationer ska relateras till kunskapskraven. Men provbetygen på nationella prov i språk utgör ett undantag. De relateras inte till kunskapskraven, och i ljuset av den betydelse som nationella prov har och av den debatt som förs om dessa prov, är undantaget besvärande. I praktiken bidrar proven till att lärare sätter betygen B och D på alla examinationsuppgifter. Det i sin tur medför att elever inte förstår hur betygsnivåerna D och B är reglerade.

I Skolverkets stödmaterial ”Betygsskalan och betygen B och D” från 2012 beskrivs hur ett kunskapsrelaterat betyg på ett prov eller en arbetsuppgift sätts. Först ska läraren formulera uppgifter som speglar ett eller fler kunskapskrav. Sedan ska elevernas prestationer relateras till de kunskapskrav som uppgifterna speglar. Om en prestation motsvarar kunskapskraven för A, får eleven betyget A på provet eller arbetsuppgiften, om prestationen motsvarar kunskapskraven för C, får eleven betyget C etcetera. Det vill säga, om två villkor är uppfyllda blir ett betyg på ett prov eller en arbetsuppgift kunskapsrelaterat. För det första — uppgifterna speglar ett eller flera kunskapskrav. För det andra — elevernas prestationer relateras till de kunskapskrav som uppgifterna speglar.

Att betyg på nationella prov i språk inte är kunskapsrelaterade kan exemplifieras med 2012 års läsförståelseprov på D-kursen i SFI . Kunskapskraven ser ut så här:

E: Eleven kan göra sammanfattningar av huvudinnehållet i berättande texter om bekanta ämnen

C: Samma som för E + kommentera väsentliga detaljer

A: Samma som för E + kommentera väsentliga detaljer och vissa nyanser

Kursens nationella läsprov bestod av ett flertal uppgifter, de flesta av flervalstyp. Maximal poäng var 40 och elevernas resultat skulle översättas till provbetyg enligt följande:

Betyg F E D C B A
Poäng 0-27 28-34 35 36-38 39 40

Men av bedömningsanvisningarna framgick inte varför just 28 poäng speglade att eleven hade sammanfattat huvudinnehållet (E-nivå), inte heller varför 36 eller 40 poäng speglade att eleven hade kommenterat detaljer (C-nivå) eller uppfattat nyanser (A-nivå). Dessutom skulle 35 poäng ge betyget D och 39 poäng ge betyget B, trots att det inte finns några kunskapskrav för D och B i läsförståelse. Det vill säga, elevernas prestationer relaterades inte till kunskapskraven. Delprovsbetygen blev inte kunskapsrelaterade.

Detsamma gäller för alla delprov i språk. Inte heller här förs några resonemang om hur elevernas prestationer speglar kunskapskraven för E, C och A. Även här ska vissa prestationer betygssättas med B och D trots att det inte finns några kunskapskrav för B och D att relatera delprovsbetygen till.

Till det kommer att ett delprovsbetyg ska vägas samman till ett provbetyg. 2012 års D-kursprov i SFI innehöll fyra delprov: läsa, höra, tala och skriva. Elevens sammanvägda provbetyg beräknades så här.

Läsa F = 0 E = 1 D = 2 C = 3 B = 4 A = 5
Höra F = 0 E = 1 D = 2 C = 3 B = 4 A = 5
Tala F = 0 E = 1 D = 2 C = 3 B = 4 A = 5
Skriva F = 0 E = 1 D = 2 C = 3 B = 4 A = 5

Det vill säga, om en elev fick D på läsa, C på höra, B på tala och D på skriva fick eleven 11 poäng som dividerades med 4 och avrundades till 3. Eleven fick provbetyget C. En elev som fick B på alla delprov fick provbetyget B trots att eleven inte någon gång motsvarat kraven för A. En elev som fick F på ett delprov fick E trots att eleven inte motsvarat kraven för E. Det vill säga, kraven för provbetyg är lägre ställda än kraven för betyg. Även om delprovsbetygen i språk hade varit kunskapsrelaterade skulle de sammanvägda provbetygen inte bli kunskapsrelaterade.

1994 avskaffades det normrelaterade betygssystemet. Bedömningar skulle inte längre relateras till medelprestationer och spegla skillnader i provpoäng. Istället skulle provbetyg kunna motiveras med ord. Tanken var att en elev som till exempel får betyget C på ett nationellt läsprov ska få gensvaret: ”Du har kommenterat detaljer (C-nivå) men inte kommenterat nyanser (A-nivå)”. Att det går att konstruera sådana uppgifter framgår av läsproven i Pirls och Pisa. Där kan bedömningarna motiveras med kunskapsomdömen av typen ”Du kan återge sakupplysningar i texten” eller ”Du kan återge innehåll sammanhängande”. Men betyg på ett nationellt prov i språk kan inte motiveras med ord. Istället får läraren hänvisa till poängskillnader och till exempel säga: ”Du fick E därför att du fick 34 poäng. Hade du fått 35 poäng hade du fått D på läsprovet och C på hela provet.”. Sådana provbetyg är inte kunskapsrelaterade utan relativa.

Nationella prov har starka styreffekter. Det beror bland annat på att Skolinspektionen och andra granskare jämför slutbetyg och provbetyg på nationella prov. Avvikelser uppfattas som brister och kan anföras som bevis på att skolan sätter alltför höga betyg. Om provbetygen speglar kunskapskraven kan sådana jämförelser vara rimliga. Om de inte gör det, finns ingen grund för dessa jämförelser.

Alltfler politiker har framfört uppfattningen att lärare borde ägna mindre tid åt dokumentation och mer tid åt undervisning. Trots det har antalet nationella prov och delprov ökat i årskurs 6 och 9. Politiker verkar tro att fler prov gör betygen mer rättssäkra och likvärdiga. Men ett ökande antal felkonstruerade prov har inga positiva konsekvenser för betygssättningen. Istället tvingas alltfler huvudmän, rektorer och lärare ägna mer tid, kraft och pengar åt att administrera nationella prov som inte har några positiva effekter. Det är hög tid att ifrågasätta de nationella proven i språk i synnerhet och det ökande antalet nationella prov i allmänhet.

Länk