Aktuellt

2017-11-21 12:20

Nationella prov kan inte förbättra betygen

SKOLVÄRLDEN, 21 AUGUSTI 2014

De nationella proven bidrar inte till betygens rättssäkerhet och likvärdighet. De har aldrig förhindrat betygsinflation och de kan inte förbättra en betygssättning som ska baseras på helhetsomdömen. Det skriver Per Måhl, sakkunnig i betygssättning och bedömning, föreläsare och fd utredare på Skolinspektionen.

I Sverige råder delade meningar om värdet av nationella prov. Några anser att betygssättning fungerade bättre förr då betygen anpassades till medelbetyg på nationella prov. Andra anser att betygssättningen inte fungerade bra 1994-2011 men tror att den kommer att fungera bättre med 2011 års anvisningar. Att man har infört fler nationella prov uppfattar de som positivt. Ytterligare andra anser att de nya anvisningarna inte är nog tydliga och att fler nationella prov inte gör saken bättre. Så frågan är: ”Kan nationella prov bidra till att betygssättning fungerar bättre?”

Ett argument för nationella prov har varit att proven kan förhindra betygsinflation och vissa debattörer anser att det inte fanns någon betygsinflation i det relativa systemet. Det är inte sant. Enligt de anvisningar som gällde före 1994 skulle de relativa medelbetygen vara 3,3 på N-linjen och 3,0 på övriga linjer. I verkligheten var medelbetygen ca 3,7 på N-linjen och 3,5 på övriga linjer. Om lärarna hade följt reglerna och sänkt medelbetygen till 3,3 och 3,0 skulle 40 % av eleverna, ca 10 elever i varje klass, ha fått ett betygssteg lägre i varje ämne.

Att medelbetygen blev så mycket högre än idealvärdena berodde på att elever med låga terminsbetyg, 1:or och 2:or, inte fortsatte till nästa termin/årskurs. Varför skulle de det? Den som på ett studieförberedande program fick 1:or eller 2:or i svenska, matematik, engelska, fysik etc blev ju inte behörig till högskolan. Alltså, eleverna gick om, bytte program eller avbröt gymnasiet.

Enligt anvisningarna skulle betygen då sänkas på elever som tidigare hade fått 3:or med motivet att 1:orna och 2:orna inte längre ingick i jämförelsegruppen/riksklassen. Det gjorde inte lärarna. Hade de gjort det så hade de brutit mot den anvisning som sa att slutbetyg skulle vara sammanfattande. Det vill säga, elever som hade fått 3:or i terminsbetyg tidigare, skulle få 3:a i slutbetyg, oavsett om eleven hade fått 1:a eller 2:a på ett nationellt prov. Lärare fick också veta att antalet 3:or i en klass inte kunde ta slut. Var och en kan föreställa sig hur elever skulle ha reagerat om en lärare trots det sa: ”Du har visserligen haft 3:a i svenska i 5 terminer men eftersom du fick 2:a på nationella provet, sänks betyget. Det innebär att du måste komplettera på Komvux innan du kan börja på högskolan.”

Det vill säga, före 1994 fanns en sorts betygsinflation — att medelbetygen höjdes år från. De nationella proven förhindrade inte den inflationen och inflationen gav också upphov till samma debatt som den som nu förs. Även då ansåg sig kritiker veta att vissa lärare gjorde sig populära genom att inte följa reglerna, vara för snälla och sätta för höga betyg på sina elever.

Hur gick det då med inflationen när betygsanvisningarna ändrades 1994?

Under åren 1997-2002 sänktes kraven för betyg, framför allt för elever på N-programmet och för betygsnivån MVG. De nationella proven gjorde varken till eller från. Under åren 2002-2012 ändrades medeljämförelsetalet inte nämnvärt och det sattes ungefär lika många MVG som 5:or före 1997. Även då fanns det nationella prov. Det vill säga, det finns inga statistiska belägg för att betygskraven generellt har sänkts 2002-2012 och det finns inga belägg för att nationella prov har kunnat förhindra betygsinflation. Det är däremot belagt att de kunskapsrelaterade betygen inte alltid blev rättssäkra och att de bedömningar som betygen grundades på inte har varit rimligt likvärdiga. Kraven har därmed varierat mellan lärare och skolor. Men orsakerna till de bristerna och orsakerna till den inflation som fanns före 1994 är så olika att varje jämförelse blir osaklig.

Enligt gällande anvisningar ska lärare ta hänsyn till all information, formulera generaliserade omdömen som kan relateras till kunskapskraven för E, C och A och på begäran motivera ett betyg. En lärare kan till exempel säga: ”Av dina resultat som helhet framgår inte att du har de kunskaper i ellära eller den problemlösningsförmåga som krävs för betyget A i fysik.” Om en lärare istället säger: ”Du fick inte A i fysik därför att du fick C på det nationella provet” begår han/hon tjänstefel. Att lärare ibland ska sätta ett annat slutbetyg än det betyg som eleven fick på ett nationellt prov är en del av systemet.

Under det senaste året har de nationella proven kritiserats. Lärare har påvisat att proven ibland är felkonstruerade. Rektorer har påpekat att det höga antalet prov kostar mer än det smakar. Proven ökar lärarnas arbetsbörda, vilket går ut över undervisningen och medför att eleverna lär sig mindre. Till det ska läggas att proven inte bidrar till betygens rättssäkerhet och likvärdighet. De har aldrig förhindrat betygsinflation och de kan inte förbättra en betygssättning som ska baseras på helhetsomdömen.

Länk