Under den senaste tiden har det ökande antalet hemmasittare och den höga frånvaron i skolan uppmärksammats. Frågan ”Vems är felet?” har ställts. Är det elevernas, föräldrarnas eller skolans fel? Några tycker att det är föräldrarnas fel och att föräldrar, som inte ser till att deras barn går i skolan, borde få böta. Andra tycker att det är skolans fel. Skolor som inte erbjuder tillräckliga anpassningar borde få böta. Ytterligare andra anser att problemet ligger hos eleverna. De bör diagnosticeras med ADHD, Aspberger, Dyslexi, Dyskalkyli, Social fobi etc och gå i specialklasser eller specialskolor. Men att debatten är meningslös och att ingen av åtgärderna fungerar framgår av den statistik som finns.
LR har följt barn födda 1998 genom det svenska skolsystemet (En elevkulls framgångar och motgångar, 2018). Så här beskrivs ”den stora utslagningen ...”.
”Redan i årskurs 1 börjar vissa elever få åtgärdsprogram och andelen ökar stadigt fram till högstadiet för att sedan öka kraftigare i samband med att betygen uppdagar större kunskapsluckor. I årskurs 9 lämnar mer än var tionde elev grundskolan utan att vara behörig till ett nationellt gymnasieprogram. I gymnasieskolan lyckas sedan aldrig skadorna repareras, snarare förvärras problemen och mer än en tredjedel av eleverna når aldrig examen. Även om elever får fyra eller fem år på sig så påverkas helheten och nivåerna mycket litet. I varje årskull slås 35 000 elever ut.” (En elevkulls framgångar och motgångar, 2018).
Det vill säga, var tredje elev förlänger skoltiden eller avbryter sina studier. Några få gör det före åk 9 och 10 % gör det direkt efter åk 9. De flesta, drygt 20 %, gör det under gymnasietiden och 75 % av dem som nätt och jämt blev behöriga med 8 eller 12 E-betyg gick om eller hoppade av gymnasiet. Trots att man under gymnasiet försöker reparera ”skadorna” slås var tredje elev ut.
Att den som går om en senare årskurs klarar sig sämre än den som går om en tidigare är lätt att inse. Undervisningen i en viss årskurs anpassas alltid till det som elever har lärt sig i en tidigare årskurs. Att låta en hemmasittare som inte har fått undervisning i till exempel åk 4 börja i åk 5 får inga positiva effekter. Det medför att eleven erbjuds en mer krävande undervisning, ofta med samma lärare och med samma klasskamrater. Eleven kommer att misslyckas igen och tappa självförtroendet. När hemmasittarna sen lämnar åk 9 har de så låga förkunskaper att de tvingas förlänga tiden på gymnasiet. Fast då är det för sent! De misslyckas återigen, tappar självförtroendet, ger upp och slås ut.
Det vill säga, hemmasittarnas val står inte mellan att gå om eller inte gå om. Det står mellan att gå om före åk 9 eller efter åk 9 och det är rektorer, lärare och vårdnadshavare som måste fatta det beslutet. Bötesstraff, diagnoser, specialklasser eller specialskolor hjälper inte och de åtgärderna behövs inte. För oavsett vad det beror på — eleven kan vara född i december, ha varit sjuk, skolkat, varit hemmasittare, ha ADHD eller dyslexi — så finns det bara en fungerande åtgärd — förläng skoltiden.
Alla vet att barn behöver olika lång tid på sig för att lära sig. En del är mycket snabbare än andra. En del är väldigt långsamma men när de väl har lärt sig cykla eller läsa så kan de cykla och läsa lika bra och ibland bättre än de jämnåriga som hade lättare för att lära sig. Det vill säga, om den tredjedel av eleverna som idag ”slås ut” fick mer tid på sig och förlängde skoltiden tidigare än idag skulle antalet elever som går ut gymnasiet med fullständiga betyg öka markant. Den åtgärden får inga negativa effekter, den är billig och det krävs inga juridiska förändringar. Man kan börja direkt i juni 2019 och fatta tre konkreta beslut:
- 7-åringar, som under året i F-klassen inte har visat något intresse för bokstäver och siffror och som inte kan sitta still, börjar inte i åk 1. De går ett år till i F-klassen.
- Elever, som i slutet av åk 3 inte kan läsa och räkna på det sätt som krävs för att läsa ett läromedel och följa undervisningen i åk 4, börjar inte i åk 4. De går ett år till i åk 3.
- Hemmasittare flyttas inte till nästa årskurs. De går ett år till i samma årskurs.
Det vill säga, dagens reflexmässiga krav på att flytta elever till nästa årskurs, erbjuda diagnoser och ”specialundervisning” och göra undantag vid betygssättning och bedömning måste avvisas. Rektorer måste istället använda sin lagstadgade rätt att besluta om elevens fortsatta skolgång. Rektorn måste motivera sitt beslut och t ex säga att var tredje elev kommer att gå om och att det är bättre att göra det tidigare än senare. Att gå om på låg- och mellanstadiet måste bli ”normalt”. Annars kommer samma höga antal elever år efter år misslyckas och få sänkt självförtroende i senare årskurser. Antalet hemmasittare kommer att vara hög och stiga. Mindre kunniga elever kommer att klara sig lika illa och må lika dåligt i skolan som de har gjort alltsedan 1980-talet då arbetsmarknaden för 16-åringar stängdes. Vem som eventuellt har gjort ”fel” har inget med saken att göra. Vad det beror på att en del är mer långsamma eller mindre kunniga än andra spelar ingen roll. Att gå om är den enda fungerande åtgärden och det är inget straff. Det är räddningen för hemmasittare!