Skolvärlden, 23 MAJ 2017
”Förstår kritikerna skillnaden mellan kunskapsrelaterade och relativa betyg?”, frågar sig betygsexperten Per Måhl och visar på exempel varför relativa betyg inte är något bra alternativ.
Vissa debattörer, t ex Expressens Ann-Charlotte Martéus, har kritiserat kunskapsrelaterade betyg och argumenterat för relativa betyg. Och visst, deras kritik är befogad. Men jag undrar om de har förstått skillnaderna. Vet de till exempel vilka konsekvenser relativa betyg får för den information som elever får inför ett prov?
Så här regleras kommunikation kring kunskapsrelaterade betyg: (1) Lärare ska på begäran motivera ett betyg. (2) Lärare ska informera elever om grunderna för betygssättning.
Ett exempel i religionskunskap kan illustrera vad de två typerna innebär.
Låt säga att elever under en termin i åk 8 genomför två arbetsområden, ett om hinduism/buddhism och ett om judendom. Varje arbetsområde avslutas med ett prov där eleverna får visa vad de kan om respektive världsreligion.
Kunskapskraven i religionskunskap anger att eleven ska ha grundläggande (E), goda (C) eller mycket goda (A) kunskaper om världsreligioner för att få betygen E, C eller A. Den första typen av kommunikation kan då låta så här. Så här långt har du visat grundläggande kunskaper om hinduism/buddhism och goda kunskaper om judendom. Jag har därför placerat dig på C-nivå i den del av kunskapskraven som gäller världsreligioner. När det gäller kristendomen har jag placerat dig på C-nivå och etik har vi ännu inte gjort, så du får C i terminsbetyg.” Det vill säga, eleven får veta på vilken nivå han/hon är placerad i de delar av kunskapskraven som har examinerats. Samma kunskapskrav kommer att examineras i åk 9 så oavsett hur det gick i åk 8 ska den som i slutet av åk 9 har mycket goda kunskaper om religioner placeras på A-nivå.
Om jag har förstått det rätt så menar kritikerna att anvisningar av typen grundläggande, goda och mycket goda kunskaper kan tolkas på så olika sätt att kunskapsrelaterade betyg inte kan bli rimligt likvärdiga. Relativa betyg är därför bättre. Som sagt, jag håller med. Kunskapskrav är ofta vaga. Men jag håller inte med om att relativa betyg är bättre. För hur motiverar man ett relativt betyg där ett visst antal ska få E, C eller A? Vad ska läraren säga? Du tillhör inte den andel som ska få A i religionskunskap. Är den motiveringen mer begriplig?
Den andra typen av kommunikation handlar om vilken information som elever får inför ett prov. Med kunskapsrelaterade betyg kan elever få veta vad de ska kunna om t ex hinduism/buddhism för att bedömas ha grundläggande, goda eller mycket goda kunskaper. De kan få se exempel på provuppgifter och få veta hur de rättas. De kan få veta hur många poäng de ska ha för att få betyget E, C eller A på provet.
Men i ett relativt system kan eleverna inte få veta i förväg vad de ska kunna för att få E, C eller A på ett prov. Om en elev t ex frågar ”Måste jag veta vad hinduismens och buddhismens heliga skrifter heter för att få A?” så ska läraren svara: ”Det vet jag inte. Om det kommer en fråga på skrifterna och du är den enda som får 2 poäng på den frågan så kan det medföra att du får A på provet. Men om alla får 2 poäng så påverkar det inte ditt betyg.” Eftersom kraven för relativa betyg fastställs i efterhand så vet varken läraren eller eleverna vad som krävs för A innan provet har genomförts.
Tänk dig att du hade en ambitiös dotter som gick på högstadiet och som eftersträvade höga betyg i t ex religionskunskap. Hur skulle du då reagera om läraren inte talade om vad din dotter ska kunna för att få A på ett prov på t ex hinduism/buddhism? Skulle du tycka att det var bra? Jag har svårt att tro att föräldrar skulle tycka det. Men jag vill ge kritikerna rätt i en sak till. Tyvärr, elever får inte alltid en bra information om vad som krävs för prov- och uppgiftsbetyg. Deras lärare citerar istället kunskapskrav. Jag hoppas därför att fler föräldrar tar strid för elevernas rätt att bli informerade om grunderna för betygssättning.