Svd, 19 apr. 2017

Det talas en hel del om betygsinflation, orättvisa betyg och vad som kan göras åt detta. Men flera av åtgärderna som föreslås är verkningslösa. Betygsexperten Per Måhl uppmanar oss att sluta lyssna på alla de som inte kan regelsystemet, och istället ge lärarna den uppbackning som de behöver.

I det följande diskuteras fyra frågor:

  1. Vilka brister finns i betygssättningen?
  2. Vad kan göras för att åtgärda de bristerna?
  3. Vilka åtgärder är verkningslösa?
  4. Varför föreslår man verkningslösa åtgärder?

När Skolinspektionen 2010-2011 granskade betygssättning påpekade man brister i rättssäkerhet. De krav som ställdes på elevprestationer speglade inte alltid kunskapskraven, lärarnas underlag var ibland otillräckliga eller ovidkommande och uppgiftsbetyg kunde summeras på ett sätt som stred mot föreskrifterna. Sådana brister i rättssäkerhet medför att fler elever än nödvändigt får ett eller flera betyg som inte speglar deras kunskaper vid betygstillfället. De medför också att betygen inte blir rimligt likvärdiga. De krav som ställs varierar mer än nödvändigt mellan skolor och lärare.

Vad kan då göras för att förbättra betygens rättssäkerhet och likvärdighet? För det första kan man erbjuda rektorer fortbildning som klargör att det är lärare som sätter betyg, att lärare ska sätta streck när underlag saknas och att det är lärare som avgör när undantag får göras. För det andra kan man erbjuda lärare fortbildning som klargör vad som menas med valida examinationsuppgifter och att de omdömen som avgör ett slut- eller kursbetyg ska spegla ”all tillgänglig information”. Även den som under lektioner har visat att han/hon motsvarar kunskapskraven för A, ska få betyget A. För det tredje kan man uppmana lärare att göra planeringar som ger elever den information om grunderna för betyg som skollagen kräver. För det fjärde kan man ålägga lärare att göra dessa planeringar tillsammans. Om lärare inte gemensamt planerar och kalibrerar elevernas examinationsuppgifter blir betygen inte rimligt likvärdiga.

Vilka åtgärder är då verkningslösa? De mest populära just nu gäller förändringar av de nationella proven. Till exempel så har en utredning (SOU 2016:25) föreslagit att proven ska digitaliseras, avidentifieras och rättas externt. Man vill också att provbetygen ska ges större betydelse för slut- och kursbetyg. Varför de åtgärderna är verkningslösa kan förklaras så här.

De nationella proven ger inte lärare de underlag som krävs för att sätta rättssäkra och likvärdiga slut- och kursbetyg. Provens uppgifter och bedömningsanvisningar speglar inte alltid kunskapskraven. Till exempel så använder man fler bedömningsnivåer än de tre — E, C och A — som styr slut- och kursbetyg. Av Skolinspektionens kontrollrättningar framgår också att bedömningsanvisningarna inte är tydliga och att elevprestationer på proven inte betygssätts på ett likvärdigt sätt. Provbetygen behöver inte heller sättas enligt de föreskrifter som gäller för slut- och kursbetyg. Till exempel så kan man summera delprovsbetyg så att en elev som inte motsvarar kraven för godkänd skrivförmåga i svenska eller engelska får ett godkänt provbetyg. Huruvida en lärare ska sätta ett godkänt slut- eller kursbetyg på den eleven är en annan sak. Det beror på vilken övrig information som läraren har tillgång till vid betygstillfället. Det vill säga, vilket slut- eller kursbetyg en elev ska få, framgår inte av det provbetyg som eleven fick och den lärare som sätter samma slut- eller kursbetyg som provbetyget och enbart hänvisar till provbetyget sätter inte ett rättssäkert betyg. Provkonstruktörerna utgår istället från att lärare kan och bör rätta till felaktiga provbetyg. Brister i rättssäkerhet kan inte åtgärdas med anvisningar för nationella prov.

Visserligen kan sambedömning av elevprestationer på nationella prov förbättra likvärdigheten i provbetygen. Men om lärare tvingas anpassa eleverna slut- och kursbetyg till provbetygen så kommer en enstaka lägre prestation som en elev har gjort en dålig dag och som inte har bedömts på ett likvärdigt sätt få större betydelse för den elevens slut- och kursbetyg. Likvärdigheten i slut- och kursbetygen försämras. Huruvida nationella prov eller lärarnas egna prov rättas digitalt eller externt spelar ingen roll för betygens rättssäkerhet eller likvärdighet.

Varför vill man då anpassa slut- och kursbetyg till provbetygen? Som jag ser det beror det på en allmänt spridd vanföreställning om lärares oförmåga att sätta rättvisande slut- och kursbetyg. Alltsedan de relativa betygen har lärarnas kompetens ifrågasatts. Under 1950- och 60-talet betraktades lärare som Caligula. De var auktoritära, reaktionära, orättvisa med ett horn i sidan till elever. Idag anses lärare istället vara för snälla, ge efter för påtryckningar och sätta högre betyg år från år.

Vad vet man då om lärarnas ”snällhet”? Om lärare sätter lika många E/D som B/A så blir snittet C = 15 i meritpoäng. Enligt den statistik som finns har medelbetygen på gymnasiet varit desamma under de senaste 14 åren. De ca 75 % som har fått slutbetyg har haft ca 14 i meritpoäng. Om man räknar in de 25 % som har fått så många F att de har hoppat av eller gått om så sjunker snittet till under 13. Det vill säga, under de senaste 14 åren har lärare satt dubbelt så många E/D som B/A. Är det för ”snällt”? Hur vet man det? Under samma period har andelen elever som avslutat gymnasiet med toppbetyg inte överstigit 1 %. Är det för snällt”? Hur vet man det? Av undersökningar framgår också att ca 85 % av de slut- och kursbetyg som sätts är rättvisa enligt elever. Av övriga 15 % är en del för höga och en del för låga.

Som sagt, de brister som finns med rättssäkerhet och likvärdighet kan och bör åtgärdas. Rektorer och lärare kan erbjudas fortbildning och lärarnas arbetsvillkor kan förändras. Att till exempel ålägga lärare att fortlöpande samplanera och sambedöma är en effektiv åtgärd mot de brister i rättssäkerhet och likvärdighet som Skolinspektionen har identifierat. Men de åtgärder som nu föreslås är verkningslösa. Det finns inga empiriska belägg för att förändrade anvisningar för nationella prov och begränsningar av lärarnas inflytande förbättrar betygen. Utan kunniga lärare med civilkurage fungerar inget betygssystem. Så sluta gnäll på lärarna! Sluta lyssna på forskare och journalister som inte kan regelsystemet, som inte vet hur betygssättning går till och som tror sig veta att det finns en betygsinflation som beror på att lärare är för snälla. Ge istället lärarna den uppbackning som de behöver. Annars kommer betygens brister att kvarstå år efter år.