Svd, 5 jan. 2017
Debattörer som i dag vill återinföra relativa betyg och anpassa betygen till nationella prov förtiger systemets nackdelar. Vid anställningar till yrken var och är relativa betyg oanvändbara och vid tillträde och urval till högskolan skapade de problem. Det skriver Per Måhl, expert på betygssättning.
I svensk betygsdebatt har tre alternativ förespråkats: (1) kunskapsrelaterade betyg, (2) relativa betyg och (3) betygsfrihet. Under 1950- och 60-talet debatterades för- och nackdelar med kunskapsrelaterade betyg jämfört med relativa betyg. Under 1970- och 80-talet debatterades för- och nackdelar med relativa betyg jämfört med betygsfrihet. Under 1990- och 00-talet debatterades för- och nackdelar med kunskapsrelaterade betyg jämfört betygsfrihet. Med ca 15 års mellanrum har två alternativ ställts mot varandra och olika intressegrupper har argumenterat för det ena eller andra. På 1950- och 60-talet var det lärarna som argumenterade för kunskapsrelaterade betyg. Därefter har lärarutbildningarna tagit avstånd från betyg. Mellan 1950 och 1990 argumenterade politiker för relativa betyg och 1992 tog samtliga partier ställning för kunskapsrelaterade betyg. Betygsfrihet har aldrig haft ett brett politiskt stöd.
Under de senaste fem åren har positionerna ändrats igen. De argument som nu hörs på teve och framförs på ledar- och debattsidor låter så här: ”På den gamla goda tiden var betygen relativa. Då anpassades de till centrala prov. Då följde lärarna reglerna och det fanns ingen betygsinflation. Skolorna konkurrerade med kunskaper, inte med betyg.” Resonemanget har okritiskt svalts av journalister som frågar politiker: ”När ska betygen anpassas till de nationella proven igen?” Men hur var det på den gamla goda tiden? Fanns det betygsinflation? Var betygen likvärdiga? Hur gjordes urval? Varför avskaffades de relativa betygen? Låt oss börja från början.
När man på hösten 1969 första gången använde relativa betyg för urval så krävdes medelbetyget 2,3 för behörighet till högskolan. Att inte alla blev behöriga berodde på att lärarna inte trodde att en elev som fick enstaka 3:or skulle klara högskolan. Efter några år höjdes behörighetskraven till lägst betyget 3. Den som till exempel gick på N-linjen och fick 1:a eller 2:a i matematik, fysik, kemi eller biologi var inte behörig till högskolestudier i dessa ämnen, inte heller till en läkar-, tandläkar-, veterinär- eller ingenjörsutbildning. Att man införde en ”godkändgräns” — lägst betyget 3 — berodde på att medelbetyget 2,3 var för lågt ställt. Det vill säga, lärarna fick rätt. Elever med 1:or och 2:or saknade förkunskaper och klarade inte högskolan.
Alla typer av behörighetskrav får konsekvenser. Om ett slutbetyg under 3:a på en teoretisk linje inte ger behörighet så kommer elever som riskerar att inte få 3:a i slutbetyg att avbryta sina studier. Så blev det också. Elever som fick 1:a eller 2:a i terminsbetyg fortsatte inte till nästa årskurs. De gick om, bytte linje eller hoppade av. En del bytte till Komvux. När elever med låga terminsbetyg slutade synliggjordes en nackdel med relativa betyg. Det fanns inga i förväg uppställda kunskapskrav och enligt de regler som gällde skulle elever på samma linje jämföras med varandra. Kraven för betyg skulle anpassas så att en viss andel fick 1:or och 2:or i slutbetyg. Hur skulle då lärare hantera de problem som uppstod när elever med låga terminsbetyg hoppade av? Enligt reglerna skulle kraven för betygen 3, 4 och 5 höjas för de elever som fortsatte till nästa årskurs. Annars blev det inga 1:or och 2:or i slutbetygen.
Av statistik framgick att lärare inte följde reglerna. De sänkte inte betygen på de elever som gick kvar. Istället höjdes medelbetygen år från år. Efter åk 1 var medelbetygen 3,1, efter åk 2 hade det höjts till 3,3 och i slutbetyg var medelbetygen ca 3,6. Fler än varannan elev fick ett högre slutbetyg än vad eleven skulle ha fått om lärarna hade följt reglerna. Att det fanns centrala prov och en anvisning om att slutbetyg inte skulle överstiga provbetyg mer än två tiondelar spelade ingen roll. Det vill säga, betygsinflation fanns! Systemets grundtanke att kraven för betygen 3-5 skulle höjas när 1:orna och 2:orna hoppade av fungerade inte i praktiken. Och om lärare hade tvingats anpassa betygen till centrala prov i syfte att stävja den betygsinflation som systemet drev fram, hade fler elever hoppat av. För varför skulle de 31 % av eleverna som enligt reglerna skulle få oanvändbara 1:or och 2:or i slutbetyg fortsätta till nästa årskurs?
Lärare i yrkesämnen följde inte heller reglerna. Den som inte motsvarade kraven för ett ”godtagbart yrkeskunnande” fick streck. Han/hon avbröt sina studier, började på Ungdomscentrum och gick om grundskolan. Den som motsvarade kraven för ett ”godtagbart yrkeskunnande” fick betyget 1 eller högre. Om yrkeslärare hade följt reglerna och satt 1:or på elever som inte kunde montera ett elskåp, kakla ett våtrum eller behandla äldre med respekt, så hade arbetsgivarna tvingats göra ”antagningsprov” för att avgöra vem som var anställningsbar. Det vill säga, relativa betyg var och är oanvändbara i yrkeslivet och yrkeslärare satte aldrig relativa betyg.
Att kraven för betyg var olika högt ställda på olika linjer medförde att utrymmet för strategiska val blev stort. Till exempel så kunde vägen fram till läkarlinjen se ut så här. En del elever gick N-linjen i tre år och fick 5:or i alla ämnen. Andra elever gick en tvåårig So-linje där kraven för 5:or var lägre ställda. Under ett tredje år läste de in N-linjens matematik, kemi, fysik och biologi på Komvux. Med 3:or i behörighetsgivande ämnen och 5,0 från So-linjen konkurrerade de ut den som hade gått tre år på N-linjen och fått 4,9 i slutbetyg. Eftersom kraven för betyg var olika högt ställda på olika linjer var det var lättare att få höga betyg på en ”enklare” linje och det medförde att urval till högskolan inte gjordes på likvärdiga och rättvisande grunder.
Under 1970-talet kritiserades betygen av elever på teoretiska linjer. De ville inte bli jämförda med varandra, en del bojkottade centrala prov och Elevförbundet krävde att betygen skulle avskaffas. Med relativa betyg, centrala prov och krav på anpassning till provbetygen förändrades attityderna till alla former av ”Prov och betyg” och blev mer negativa i Sverige än i andra länder. Samma negativa attityd genomsyrar fortfarande svensk lärarutbildning.
Som sagt, relativa betyg är inte kunskapsrelaterade och de kan inte informera en arbetsgivare eller en högskola om en sökandes kunskaper och förmågor. Det vill säga, med relativa betyg kan skolor inte konkurrera med kunskaper istället för med betyg. De var inte likvärdiga. De var inte befriade från inflation. Att det fanns centrala prov gjorde varken till eller från. Vid anställningar till yrken var och är relativa betyg oanvändbara och vid tillträde och urval till högskolan skapade de problem. En mindre kunnig sökande kunde slå ut en kunnigare. Debattörer som idag vill återinföra relativa betyg och anpassa betygen till nationella provbetyg förtiger de empiriskt belagda nackdelar som systemet gav upphov till. De representerar inte politiker, lärare, föräldrar eller elever. De pratar i nattmössan!