Långtidsutredningens förslag att avskaffa behörighetskraven till gymnasiets yrkesprogram kommer att förvärra de problem som redan finns. Det skriver betygsexperten Per Måhl.
På DN:s ledarsida 7/10 2019 oroar man sig över de framtida lärarna. Man konstaterar att stora andelar, 40 procent eller 50 procent, av dem som börjar på lärarutbildningen hoppar av. Man citerar en lärarutbildare som säger att studenterna inte har de förkunskaper som krävs.
Att samma problem finns på gymnasiet framgår av en artikel i SvD 16/11 2019: ”Stötta yrkeseleverna bättre från början”. Att problemen börjar redan i grundskolan framgår av en rapport från Lärarnas Riksförbund: ”En elevkulls framgångar och motgångar” (2018).
Mer konkret kan problem med bristande förkunskaper beskrivas så här. Den som saknar förkunskaper kan inte tillgodogöra sig den klassundervisning som en lärare är skyldig att bedriva. Eleven lär sig mindre under lektioner än andra och kunskapsskillnaderna mellan elever i samma klass ökar. Elevens självförtroende sjunker, hen trivs och mår sämre och hen känner sig utanför och exkluderad. På mellanstadiet börjar en del av dem må så dåligt att de inte går till skolan. På högstadiet börjar en del skolka eller uppträda störande. De vill inte att klasskamraterna ska märka att de inte hänger med. De initierar ofta konflikter med klasskamrater och lärare. Många ger upp. De tänker att studier inte passar för dem.
Konsekvenserna för skolan kan beskrivas så här. Lärare, speciallärare, kuratorer och hälsoteam ägnar mycket tid åt hemmasittare, skolkare och störande elever. Man sitter i konferenser, upprättar åtgärdsprogram och erbjuder extra undervisning. Föräldrar ställer krav på diagnoser, särskilt stöd, personliga assistenter och anpassningar. Rektorer betalar för diagnoser, stöd och assistenter med mera. Kostnaderna ökar och personalen går på knäna. Fokus i lärarnas arbete förskjuts. De ägnar mer tid åt att diskutera, informera och dokumentera det som sägs och görs i konferenser. De hinner inte för- och efterarbeta den undervisning som de är skyldiga att bedriva. Men eftersom eleverna ändå får fortsätta till nästa svårare kurs eller årskurs trots att de saknar förkunskaper så kvarstår problemet.
När man utifrån detta läser Långtidsutredningens förslag tar man sig för pannan. Utredarna föreslår att behörighetskraven till gymnasiets yrkesprogram tas bort. Alla elever, även de med F eller streck i alla ämnen i årskurs 9, ska få börja på ett yrkesprogram. Man skriver att dagens betygs- och antagningssystem är ett ”hinder för svaga elever att ta sig vidare i gymnasieskolan”. Men betyg och behörighetskrav kan inte vara ett ”hinder”. Att kraven på E i till exempel matematik tas bort medför ju inte att eleverna kommer att kunna mer när de börjar på gymnasiet! Istället kommer antalet elever som inte kan tillgodogöra sig undervisningen att öka, fler kommer att få F, fler kommer att skolka, sitta hemma eller hoppa av. Yrkeslärarna får fler elevärenden, fler konferenser och mindre tid för undervisning. Idag är det cirka 20 procent som hoppar av eller förlänger gymnasiet. Om behörighetskraven tas bort kommer andelen att öka till 40 procent eller mer.
Elever med så få godkända betyg har inte bara kunskapsbrister. De har inte gått i grundskolan på ett ”normalt” sätt. De saknar studievana. De har inte stöd hemma från hjälpsamma eller välutbildade föräldrar. De har ofta sociala och psykologiska problem. Att de åtgärder som sätts in på gymnasiet inte hjälper beror bland annat på att yrkesutbildningar anpassas till yrkeslivets krav. Den som inte kan följa säkerhetsföreskrifter och som beter sig impulsivt eller okoncentrerat kan orsaka olyckor för sig själv och för andra! I ett yrke måste man anpassa sig till de krav som ställs i verkligheten. Läraren kan och får inte göra undantag.
Betygen klargör också att det är i grundskolan, inte på gymnasiet, som problemen finns. Det är där man måste sätta in åtgärder och göra förändringar. Det är där som elevernas närvaro och arbetsinsats måste förbättras. Det är där som stödet till mindre kunniga elever måste förbättras. Till exempel så måste fler elever erbjudas undervisning i mindre grupper och idén att alla ska inkluderas
i ”vanliga” klasser bör överges. Stödet måste också bli bättre och mer träffsäkert. Det är också i grundskolan som rektorer måste utnyttja sin rätt att besluta om elevernas fortsatta skolgång och inte flytta till exempel hemmasittare till nästa årskurs. På längre sikt är det bättre att mindre kunniga elever förlänger skoltiden tidigare i grundskolan, inte på gymnasiet då eleven är 18 år och myndig.
Att Långtidsutredningen dessutom har en förlegad syn på yrkesutbildning framgår av de resonemang som förs. Man talar om ”genomströmning” och man verkar tro att även den som har skolkat sig igenom grundskolan kan klara en yrkesutbildning. Man hänvisar till statistik från 1991–92 då yrkesprogram var 2-åriga. Vad en byggnadsarbetare, elektriker, fordonstekniker, skogsarbetare, målare, undersköterska etc måste kunna i dag och att kraven är högre ställda verkar man inte vara medveten om. Och varför ska behörighetskravet på 12 godkända betyg till högskoleförberedande program vara kvar? Är det inget ”hinder” för den som ska bli läkare, jurist eller civilekonom? Är det enbart eleverna som inte kan något när de lämnar grundskolan som ska söka till och gå på yrkesprogram?
Långtidsutredningens förslag att avskaffa behörighetskraven till gymnasiets yrkesprogram kommer att förvärra de problem som rektorer beskriver i artikeln SvD-artikeln ”Stötta yrkeseleverna bättre från början”. Branschorganisationerna, behöver nu ta sitt ansvar. Det är de som vet vilka krav som ställs efter en gymnasial yrkesutbildning och som kan och bör avgöra vilka krav som ska ställas före antagningen till ett yrkesprogram!
Per Måhl